Vad vore jag, utan dina andetag?

Idag var första dagen på Växthuset, det har gått bra. Har varit mer florist än städerska, vilket är det jag är ute efter. Känns skönt att vi är två stycken där också. Nu är jag galet trött. Väntar på att American Idol ska börja, efter det ska jag sova. Jag sov dåligt denna natt, var nog mest nervös inför idag.
Det är tråkigt väder igen, varför kan det inte vara som det var igår? Sol och blå himmel?
Imorgon är det gospel iallafall och det är det bästa i mitt liv just nu.
För övrigt ändrade jag mitt ind. val i lördags, från psykologi till enemble/musik-gehörs lära.
Jag är nöjd med det valet. Blir ju inte så mycket musik annars nuförtiden.

Senaste dagarna har varit lite "allting kommer tillbaka/sakna gamla tider"-dagar.
 Jag saknar 9a ibland, det är sant. Jag saknar mina bästa vänner ibland, även om jag förnekar det.
För ni är mina bästa vänner...någonsin!


Himlen är plötsligt inte blå.

Här sitter jag, lyssnar på musik och funderar på om jag ska gå ut innan eller efter maten.
Vädret är fint idag, verkar lite blåsigt men annars toppen.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad efter maten.
Idag är min bästa tv-dag. Imorse var det Miami ink och Summerland.
Ikväll är det One Tree hill, Miami ink och Andra avenyn.
Imorgon börjar jag min apu på Växthustet, jag är nervös, men försöker tänka positivt.
Dem har sagt till mig att man ska tänka positivt, men det är inte lätt.
Efter att ha slutat på förra platsen för att jag inte trivdes är jag såklart rädd att det ska hända igen.
Min syster har min MP3, hoppas hon kommer innan jag ska ut.
Om jag orkar och känner mig tillräckligt inspererad ska jag nog leka
lite Elofsson och Picasso sen. Jag önskar att jag var bättre på det där än vad jag är.
Helt blå är himlen idag. Jag längtar tills våren är här på riktigt.
Det är mysigt med alla vårblommor, påskliljor, anemon, tulpaner,
men vädret har satt stopp för riktiga vårkänslor.
Det är trots allt bara januari, det är inte meningen att det ska vara vår än.
Klart som fan allt kommer bli bra nu !


Himlen är blå.

Lite mer än tre år har gått, och jag tänker på dig lika ofta nu som då.
Redan från första början gjorde du ett starkt intryck, då inte ett så bra intryck.
Med tiden förändrades det där intrycket och blev bra...för bra.
Varje dag sen dess finns du i min hjärna, bra som dåligt.
Jag tänker ofta på om jag kunde göra något annorlunda,
om jag gjort saker annorlunda om det blivit som jag önskar då.
Om jag fick som jag önska, skulle jag bara nöjd då?
Samtidigt som jag inte vill något hellre än att vara din vän, en riktigt bra vän,
så vill jag inget hellre än att glömma dig och gå vidare.
Vad vill jag mest? Om jag ändå kunde svara på det.
Du har gett mig så mycket, även om du själv inte vet om det.
Du har ändrat min syn på hela livet, du gav mig glädje och hopp.
Jag har aldrig förut träffat någon som dig, du har alltid varit speciell i mina ögon.
Du lyckas få fram känslor i mig som jag aldrig förut känt och alla känslor kommer på en gång.
När jag ser dig nu, vilket inte är ofta, så ser jag en vacker person.
En person jag saknar, en person som jag önskar att jag fått lära känna.
Jag önskar att det är jag som står bredvid din sida, får en kram när vi skiljs åt
och får höra orden "vi ses snart".
Samtidigt hatar jag dig, vill aldrig mer se dig och undrar hur fan du bara kunde skita i mig.
Jag har hört alla låtar, jag får dem på huvudet och nynnar på dem ibland.
Jag minns varje ord du sagt till mig.
Vad mer kan man begära?
För dig är historien nog kort, för mig är den lång...jag skulle kunna skriva så mycket mer.
Jag trodde inte du var som alla andra, du är för bra.
Jag avslutar med att skriva Keep the faith.

Känns som jag varit med om något traumatiskt, eller något sånt.
Jag ältar veckan som varit om och om igen, funderar på om jag kunde gjort
något annorlunda, om saker kunde varit bättre. Jag är glad iallafall att jag inte
är kvar där. Nu borde jag egentligen släppa det och fokusera på det som komma skall.
Men alltid är det så att det man vill släppa sätter sig, som någon jävla blodigel som vill
suga ut allt mitt blod och bara lämna mig liggandes på marken, förtvivlad.
Men jag ska verkligen försöka, nu har jag fått en ny chans och det måste bli bra, det kommer bli bra.


Idag när jag luffade runt på bilddagboken kom jag in på en 11-årig tjejs bdb.
Hon hade en bild på sig själv och skrev att hon var ful. Jag blev arg och kommenterade
bilden, skrev att hon inte alls är ful och ska ge fan i att göra så där mot sig själv.
Svaret jag fick var bara: Jo, jag är ful och det är en gammal bild.
Sen tittade jag runt lite till på hennes bilder, hon hade en lista där man kryssar i saker man gjort/gör/har.
ikryssat var bla dricker alkohol och använder foundation och skurit mig själv.. Fan vad arg man blir.
En söt elva årig tjej ska itne dricka alkohol, hon ska inte använda smink och minst av allt skada sig själv.
Jag blir rädd, vart är världen på väg? Min ögonsten Filippa är snart 11 år, skulle hon ens tänka tanken
på att dricka eller använda smink skulle jag bli riktigt arg på henne och banka lite vett i skallen på henne.
Man kan ju också fråga sig varför denna elva åriga tjej gör såhär, varför hon mår som hon gör.
Bryr hennes föräldrar sig inte tillräckligt, är det stor press från vänner och andra?
Det är sjukt sorgligt.

Idag har varit en jobbig dag, emotional (kommer inte på det svenska ordet). Har inte riktigt trivts där jag är och har min apu, så idag blev det till att jag bytte plats. Tror jag stannar hemma imorgon och går dit på måndag. Jag tror det kommer bli bra nu iallafall. Annars byter jag linje.

Nu ska jag iallfall skriva lite deep shit.
När jag tittade på Futuresex/loveshow, när den gick på tv så hade dem lite intervjuer med JT och ensembeln. En fråga var vem som är deras musik hjälte (eller något sånt). Då började jag ju genast fundera på vem som är min musikhjälte. Första namnet som dök upp i hjärnan var Michael Jackson. Han har verkligen ändrat min syn på musik, han har ändrat min syn på livet och jag tycker bara att han helt enkelt är så mycket bättre än alla andra artister...han är världsklass. Men så tänkte jag lite mer personligt, någon som jag personligen träffat, någon som jag känner och då kom det upp tre stycken namn i min hjärna. Först Karin, min allra första körledare. Hon var verkligen riktigt bra, tack vare henne valde jag att börja med sång och musik, tack vare henne började jag utveckla min röst. Hon fick oss alla att älska sång och musik. Sen har vi Birgitta, musikläraren som vi hade på mellanstadiet även hon helt fantastisk, hon fick mig att tro på mig själv att jag faktiskt var bra. Hon gav mig min första solosång och hon var så härlig och helt klart den bästa läraren. Till sist har vi Ingvar, min sångpedagog. Jag och en kompis gick på en sångkurs han höll i. Tack vare honom har jag utvecklat min röst ännu mer. Han är så otroligt duktig på det han gör och riktigt snäll. Han har gjort mig riktigt lycklig och när jag tvivlat på om jag vill fortsätta med sång och musik har han fått mig att tänka att jag vill fortsätta. Jag tar åt mig av allt han säger för han känner mig och min röst och vet vad just jag behöver för att bli bättre. Jag har bara tagit privat lektioner hos honom två gånger, men trots det så är han den allra bästa.

Alla som bryr sig om musik lite mer, alla som håller på med musik själva eller lyssnar på en högre nivå har en musikhjälte....alla kanske inte har tänkt på det, men om man tänker efter så kommer nog alla på en eller flera som har haft betydelse för musiken i deras liv.
Vem är din musikhjälte?

Idag var det första dagen på APU:n, det har gått bra. Kom i arbete direkt. Har putsat kylarna, sopat, snittat blommor och diskat idag. Nu är jag iallafall jätte trött och har ont i ryggen. Så det är verkligen dags att tänka på att börja träna och jag ska verkligen ta tag i det, snart snart snart. Dock undrar jag om någon kan förklara för mig hur jag ska orka fyra hela jävla veckor till? Snälla skjut mig. Jag tror inte ens jag orkar kolla på andra avenyn idag, ska bara äta nu, sen duscha och gå och lägga mig!.

Om jag orkar imorgon...vilket jag nog inte gör, hinner inte för den delen heller. Men på onsdag (kanske) ska jag skriva något djupt, för nu har jag något som jag vill skriva om.

Ha ett bra liv.

Idag gick jag upp kl.9:40 helt frivilligt för att titta Miami ink. Riktigt bra är det, sen idag kom jag även ihåg att titta på Summerland som är riktigt bra det också. Egentligen hade jag tänkt plugga lite idag, men nej så blev det inte. Har mest slappat och nu sitter jag och väntar på att One tree hill ska börja, sen kl19:00 kommer Ellinor och Désirée, samtidigt börjar Miami ink (jag måste se), sen kl.20:00 är det andra avenyn, får nog hoppa det ikväll och titta sen på internet.

Imorgon börjar APU:n, jag är lite nervös men tror att det kommer gå bra. Ska vara på Jaffa blommor i hela fyra veckor, sen är det sportlov, så ingen skola på fem veckor.

Nu ska jag hämta något att äta sen bänka mig framför tv :)

Igår hade jag, elin, nina och frida filmkväll här hemma hos mig. Vi tittade på filmerna Stomp the yard, 2:37 pm och Ciao Bella. Måste säga att alla tre var bra, dock var 2:37 pm en aning konstig.Vi åt pizza och så, sen stack Frida hem så var Nina och Elin kvar och vi satt uppe till halv 5 på morgonen och vi hade mycket roligt, detaljer lämnar vi ute. Iallafall fick vi upp sen vid 9 idag för dem skulle ta bussen hem 9.30, galet trött var man. Tack för en supertrevligt kväll tjejer.


Det är lustigt hur man tror att man känner en person och sen visar det sig att dem inte alls är som man trodde. Det är lustigt hur mycket en person kan förändrar också och inte till det bättre. Det finns en person som jag känt i  ca 4 år, jag har mer eller mindre alltid tyckt om den här personen. Jag såg personen som någon speciell, någon som inte var som alla andra. Jag blev glad av att vara i dennes närvaro och denne var alltid otroligt snäll och inte alls kaxig och lekte tuff som dem andra. Trots att vi är lika gamla, jag är till och med några månader äldre, så såg jag upp till personen. Det hände en sak sen som gjorde att personen förändrades, inte till det bättre och det gjorde mig ledsen att se det. Men när man pratade själv med personen så var denne samma person som innan. Vi har samma musiksmak och gillar samma artister, jag delade med mig av några artister till personen för jag visste att denne skulle gilla dem och jag hade rätt....riktigt rätt.
Jag tyckte att personen var speciell för denne håller på med annan musik när alla andra börjat rappa, sen slog det mig att den här personen är nog mest wannabe av alla. Jag ångrar att jag delade med mig av musiken. 
Igår upptäckte jag även en sida av personen som jag aldrig sett innan, en sida som jag inte ens trodde fanns. Jag är mest besviken bara, allt som man trodde man visste, personen man trodde man kände, det visade sig att man inte kände någonting.

Ni som läser kanske vet vem jag menar, men då kan ni hålla det för er själva och om personen själv läser det här ska du veta att jag endast bryr mig otroligt mycket om dig, det är bara därför. Du är guldvärd.
En del av er kanske tänker:" varför skriver hon och klagar på någon annan, hon är väl inte så jävla perfekt själv och hon har minst sagt förändrats".
Det är sant, jag är långt ifrån perfekt och ja, jag har förändrats en del saker till det bättre, en del kanske till det sämre...det är upp till mina nära och kära att avgöra. Men som sagt, jag skriver endast det här för att jag bryr mig om den här personen (finns ingen anledning till att skriva namn) och poängen är lite också att man kanske tror att man känner någon, men egentligen vet man bara om en del av ytan. Så ta vara på dem ni bryr er om, vill ni verkligen känna dem så se till att lära känna dem!!!

I flera dagar har jag tänkt skriva men har inte blivit av. Iallafall hade vi öppet hus i tisdags, det gick jättebra.
Annars har det inte hänt så mycket. Idag fick vi ut omdömen i alla ämnen, jag är inte fullt så nöjd som jag önskar att jag skulle vara. Ni vet, för mig är det bara det bästa som räknas (det bästa för mig). Så ja, jag är besviken och inte alls på humör nu. Smidig som jag ä också glömde jag försäljning och service boken i skolan och vi har prov imorgon. Jag pluggade en del igår och snäll som Nina är scannade hon in lite sidor till mig. Jag som tänkte satsa riktigt rejält på MVG, får se hur det går.


Nu ska jag vara lite positiv också och skriva om min nya favorit. Nämligen programmet Miami ink som går på Kanal 6. Började titta på det för sisådär en vecka sen. Riktigt bra, man blir så sugen på att tatuera sig. För er som inte vet är det en tatuerar studio och tatuerarna man får följa. Min favorit är tatueraren Ami James, han är min nya kärlek. Damn vad jag vill till USA och dit och tatuera mig!

Idag har varit en jättedryg dag i skolan. Vi fick tillbaka referaten i svenskan, jag är missnöjd som få. Fick tillbaka matteprovet också, 2 poäng ifrån VG men jag är hyfsat nöjd ändå (!). Imorgon väntar en ännu drygare dag, men ändå rolig. Vi har öppet hus på skolan och vi ska vara där HELA dagen. Från 8.10 till 21.30. Så hjärtligt välkomna!



Jag önskar en som ser mig genom alla masker och allt som inte är äkta. En som får mig att le och skratta. En person som jag kan berätta allt för utan att hon/han dömer mig. En som stöttar mig när jag inte tror på mig själv när allt är jobbigt. Jag önskar mig en som dig.

Jag önskar också att du kunde vakna upp och inse att du är bättre än allt det där, att du är bättre än alla dem.
Don't be a stranger.

Skola dag, vi har bara förberett och producerat en massa till Öppet hus som är den 15 januari. För övrigt är alla hjärtligt välkomna till Österänggymnasiet då. Ska ni inte söka gymnasiet så kom ner till oss florister och köp en blomma eller två!

Nu tänkte jag iallafall skriva om det som jag aldrig skrev om igår.
Något som folk verkligen tar för givet, som man knappt tänker på, något som man borde uppskatta mer är synen och hörseln. Jag siktar in mig på att skriva om synen.
För ca 1½ år sedan, märkte jag att jag såg lite dåligt. När lärarna hade genomgång på tavlan fick jag anstränga mig otroligt mycket för att se vad där stod och det gjorde mig så frustrerad. Till en början vågade jag inte berätta för någon, men efter ett tag insåg jag att det här skulle aldrig hålla. Jag sa till kompisar att jag inte såg, så dem kunde läsa till mig och jag sa till mina föräldrar. Sen gick jag till skolsystern och kollade synen, som jag väntat så var det inte fullt bra. Sen blev det att vi fick tid till optikern och där konstaterade dem att jag hade nedsatt syn. Så då var det bara att ta hem bågar och försöka hitta ett par att trivas i. Innan jag fick glasögonen var det jobbigt att inte kunna se. Sen när jag fick glasögonen var det verkligen en wow-känsla. Jag bara:Shit, är det såhär man ska se. Är det såhär skarpt allt ska vara?. Jag hade glömt hur det var att se bra. Nu har jag glömt hur det är att se bra utan glasögon eller linser. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att se dåligt, jag väntar fortfarande på att jag plötsligt en dag ska vakna upp och se normalt. Varje morgon tar det några extra minuter för att jag ska sätta in linser, varje kväll tar det några extra minuter för att jag ska ta ut linserna och rengöra dem. Ni tänker säkert; Några minuter, vad gör det?. Jadu, det är faktiskt jobbigt. Ni har dem där linserna inybyggda ni behöver inte tänka på att pilla in saker i ögonen. Linser är långt ifrån billigt också, mina föräldrar betalar nu men det kommer en vacker dag då jag ska betala det själv...det är ca. 2000 kr per år....om inte mer.

Så till alla er som har bra syn, ge det en tanke då och då och uppskatta det. En dag kanske ni ser suddigt. 

Idag var det skola, floristik hela dagen. Vi gjorde tulpanbuketter och för en gångs skull blev jag nöjd. Vi fick tillbaka våra snittblomsprov också, jag fick VG. Det var jag dock inte nöjd med. Jag är sån, jag nöjer mig bara med det bästa. Varför det är så tror jag har en del att göra med att Michael Jackson är min idol, alla som är MJ-fans vet att han bara nöjer sig med det bästa och se vart det har tagit honom -han är en av dem största i världen, ett musikgeni utan dess like.

Egentligen hade jag tänkt att skriva om en sak idag, men efter att ha tittat på ett nytt fräscht avsnitt av One tre hill, ångrade jag mig och ämnet idag blir lycka.

Vad är egentligen lycka? Vad gör just dig lycklig? Är lycka samma sak för dig som det är för mig? Hur blir man lycklig?
Jag har en familj och vänner som ställer upp för mig. Jag har ett hus att bo och jag får mat i mig varje dag. Jag går i skolan och har allt det som fattiga barn i Afrika inte har. Ändå känner jag mig inte lycklig. Även om jag hade den senaste mobilen, bara märkeskläder och feta pengar på kontot så hade jag inte varit mer lycklig. För mig är lycka en speciell känsla, som jag bara upplever ibland vid vissa tillfällen, -tillfällen då allt är perfekt, allting bara stämmer alla problem är som bortblåsta och jag skulle göra vad som helst för att få stanna i det ögonblicket. Vad gör då mig lycklig? Jag älskar musik och när jag är på konserter med artister jag verkligen gillar så brukar jag få den där känslan av lycka. När man står där och skriker ut sin kärlek, bara njuter av showen och beundrar artisten. Man är så konsentrerad på det som händer där och då, och världen utanför finns inte. Ibland när jag är med dem jag älskar mest, såsom mina vänner och min syster kan jag också få den där känslan av lycka. Som när vi var på klassresa med 9A och vi satt där på ett torg i Köpenhamn och alla var samlade. Vädret var perfekt och allt annat var perfekt och gud vad jag ville stanna tiden och vara kvar i den stunden föralltid. En sak som dock är knäpp är att jag kan bli olycklig av lycka. När jag är lycklig kan jag plötsligt tänka:"Jag kommer aldrig få uppleva detta igen, jag kommer aldrig bli lycklig igen av just den här anledningen. Det här är första och sista gången jag är lycklig för det som är just nu". Det är sorgligt, man borde ta vara på stunden istället och bara älska det...jag ska lära mig att göra det. Men helt lycklig, hela tiden över allt kommer jag aldrig bli. Jag känner mig inte ledsen för det, för lycka ska vara speciellt är man lycklig hela tiden så får man aldrig känna dem där speciella tillfällena som är bättre än allt annat.

Är du lycklig egentligen?

Skolan är igång igen, känns både skönt men ändå jobbigt. Iallafall bara en vecka kvar, sen går vi ut på APU. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer gå bra och att det är roligt.
Skolan har varit okej iallafall, det mesta är som vanligt. Nästa vecka ska vi göra lite val, jag har bestämt mig för Matte B (!) och Psykologi A & B. Matten kommer gå åt helvete, men det är bra att ha till senare i livet.
Kören började igår med, det är bäst dock kommer jag missa nästa vecka och vårt första uppträde, tyvärr.

Jag orkar inte skriva mer idag, får bli mer imorgon kanske.

Och så var man 17 år. Tiden går fort. Jag har haft en bra dag iallafall, började med att mamma och pappa kom och sjöng för mig kl. 7.20 imorse, så fick jag presenter. Fick en väska, parfym, halsband +örhängen, t-shirt och det bästa av allt; två biljetter till James Blunt i Danmark i Mars. Ska bli så otroligt roligt.
Desiree har varit lite hos mig också, mycket trevligt. Fick ansiktsmask och nagellack av henne.

Just nu sitter jag här och funderar på vad jag vill äta. Eftersom att jag mår lite illa, så är jag inte jättesugen på mat men vill ändå ha något gott. Det löser sig nog.

Snart, snart är lovet slut. Lite tråkigt för lov är så mysigt men samtidigt ska det bli skönt att komma igång igen, för jag verkligen bara sover bort mina dagar. Även idag har jag gjort det, eller idag har jag faktiskt varit lite duktig. Har skrivit in alla arbeten i loggboken nu, skönt att det är gjort efter att ha skjutit upp det x antal veckor. Sen har jag målat lite med mina målarsaker som jag fick i julklapp. Eftersom att jag hade lite brist på egna idéer fick det bli "wannabe-Peyton", jag blev väldigt nöjd iallafall. Har dock ingen bild på konsverket än, så ni kan ej se.


Oh, vad jag är sugen på att göra något med mitt liv...resa utomland, flytta, tatuera mig -vad som helst.
Ska iallafall börja träna nu, blir nog friskis och svettis och förhoppningsvis dans. Det ska bli roligt.
Om jag vågar och känner att jag klarar av det, så vill jag absolut jobba utomlands efter gymnasiet, då som au pair...helst i USA. Fast nu har jag även tänkt på att gå frisörkurs efter gymnasiet. Men vi får se, det är ju 2½ år kvar, jag hinner säkert ändra mig många gånger.

Nu ska jag titta på andra avenyn iallafall, så jäkla bra är det!

Idag har vi haft släktkalas eftersom att jag fyller år på måndag, fast det var inte så många som kom. Det var god mat iallafall och nu rullar jag fram typ. I present fick jag cash, papperskorg, underkläder, gaffel och ett glas. Ska jag vara ärlig blev jag en aning besviken, fanns ju faktiskt massa saker kvar på min önskelista och mycket roligare att få grejer än pengar. jaja, nu ska vi vara glada att vi fick något iallafall.


Måste bara dela med mig av det här underbara klippet på youtube. Så galet vackert. Får bli en länk bara då jag inte ännu lärt mig hur man lägger in själva klippet i bloggen och jag är för trött för att ta reda på det.
http://www.youtube.com/watch?v=T2NEU6Xf7lM

Igår var jag hos optikern och jag ser lika dåligt som innan, men det har inte försämrats och linserna funkar toppen, så det var bra. På eftermiddagen satt jag hos fisören i 3 timmar, färgade och klippte håret. Det ser en aning orange ut, och jag skulle vilja ha luggen en aning kortare annars är jag supernöjd och det tackar vi Justin för.

Igår träffade jag min gamla so-lärare på stan och sen på kvällen då jag hade lagt mig i sängen slog det mig att jag faktiskt saknar lärarna från grundskolan, alltså jag saknar inte dem så som personer (bara vissa) utan jag saknar att ha lärare som verkligen bryr sig om en. Som bryr sig om hur man mår, dem brydde sig om varför man var som man var, om man jobbade dåligt på lektioner sa dem verkligen till och tog reda på varför det var så, om man fick ig tog dem reda på varför. Nu känns det som att lärarna är där bara därför att, allting är så annorlunda på gymnasiet men det är väl så det ska vara. Det är nu man ska lära sig att bli självständigt och så smått bli vuxen. Tänk om ett år är jag myndig och enligt lagen är jag vuxen....that freaks me out!

Jag börjar seriöst undra om jag inte valt fel linje. När jag valde tänkte jag att jag ville ha en yrkesförberedande linje, något som verkade roligt, något kreativt och florist verkade väldigt roligt och spännande. Så det fick det bli. Men jag hade inte en aning om att det var så mycket jobb, att det fanns så mycket att tänka på. Dominans, mängd/färgvariation, kontraster, gyllene snittet, linjer hit och linjer dit. Allt det där gör mig smått galen. Våra lärare säger att vi måste träna på fritiden också att timmarna i skolan inte räcker, men på min fritid känner jag att jag bara vill slippa allt det där, när jag går förbi någon floristaffär eller ser ett arbete tänker jag på alla dem där sakerna vi lärt oss i skolan, men jag vill helst slippa det. Jag har knappt blivit helt nöjd med ett enda arbete vi gjort i skolan, vilket gör mig frustrerad, hemma ber min mamma mig om hjälp ibland men faktum är att hon är mer kreativ än vad jag är....och det är väl inte så det är meningen att det ska vara. I början tänkte jag faktiskt på att byta, sen bestämde jag mig för att stanna. Nu är jag osäker igen, jag trivs så bra i klassen och på skolan så jag vill inte byta, men linjen vet jag ej om det är rätt. Det här gör mig galen, men det löser sig...det gör det alltid.

Idag har jag faktiskt gjort något med mitt liv. Jag och Alexandra åkte in till staden och gick runt lite i affärer där. Det var ett tag sedan vi hittade på något så det var mycket trevligt. Jag beställde även tid till att klippa och slinga håret, blev en tid imorgon. Ska bli skönt att bli av med det slitna, utväxten och luggen. Hoppas det blir fint bara, jag har en förmåga att väldigt sällan bli nöjd när jag fixar håret...men vi får se.


En sak som jag funderar en del på är kärlek, det där med att hitta den rätta -the one and only.
Jag tror att man verkligen märker/känner när man hittat rätt, men tankar som jag har så har jag ju tänkt steget längre. Jag själv har inte hittat den rätta än och jag är faktiskt lite orolig för att jag ska missa honom eller ta fel. Tänk om man hittar den där kärleken som man letat efter hela livet och allt känns bra och man tror att man hittat den rätta, men faktum är att det egentligen inte är den rätta och man då missar den som verkligen är den rätta för att man tror att man hittat den rätta. Eller så kanske man hittar den rätta, den verkligen rätta men man vågar inte ta chansen eller något händer så man gör slut eller bara kastar bort det. Den personen som är den rätta för dig, är du kanske inte det rätta för....fast så är det nog inte. Hittar man bara den rätta en gång i livet eller finns det fler chanser, jag menar finns det bara en så vill man ju inte gärna sumpa den chansen.

Ni som sett One tree hill vet ju att Lucas trodde att Brooke var den rätta för honom och tvärtom, men ack så fel han hade. Peyton var ju den rätta för honom och Peyton trodde att Jake var den rätta för henne...fast innerst inne visste hon att det egentligen Lucas hon hade känslor för. Sen är det ju Nathan och Haley, som först absolut inte kunde tänka sig att vara ihop och se sen, dem gifte sig. Dem visste verkligen att dem var rätta för varandra. Peyton och Lucas känns ju så rätta, men dem gifter sig inte och känns inte som sånna som skulle gifta sig, medan det var så självklart för Naley. Hur kan man veta att det är rätt att gifta sig, hur vet man om man ska vänta eller inte göra det alls?

Kort sagt, kärlek är nog det mest komplicerade på denna jorden.