Lite mer än tre år har gått, och jag tänker på dig lika ofta nu som då.
Redan från första början gjorde du ett starkt intryck, då inte ett så bra intryck.
Med tiden förändrades det där intrycket och blev bra...för bra.
Varje dag sen dess finns du i min hjärna, bra som dåligt.
Jag tänker ofta på om jag kunde göra något annorlunda,
om jag gjort saker annorlunda om det blivit som jag önskar då.
Om jag fick som jag önska, skulle jag bara nöjd då?
Samtidigt som jag inte vill något hellre än att vara din vän, en riktigt bra vän,
så vill jag inget hellre än att glömma dig och gå vidare.
Vad vill jag mest? Om jag ändå kunde svara på det.
Du har gett mig så mycket, även om du själv inte vet om det.
Du har ändrat min syn på hela livet, du gav mig glädje och hopp.
Jag har aldrig förut träffat någon som dig, du har alltid varit speciell i mina ögon.
Du lyckas få fram känslor i mig som jag aldrig förut känt och alla känslor kommer på en gång.
När jag ser dig nu, vilket inte är ofta, så ser jag en vacker person.
En person jag saknar, en person som jag önskar att jag fått lära känna.
Jag önskar att det är jag som står bredvid din sida, får en kram när vi skiljs åt
och får höra orden "vi ses snart".
Samtidigt hatar jag dig, vill aldrig mer se dig och undrar hur fan du bara kunde skita i mig.
Jag har hört alla låtar, jag får dem på huvudet och nynnar på dem ibland.
Jag minns varje ord du sagt till mig.
Vad mer kan man begära?
För dig är historien nog kort, för mig är den lång...jag skulle kunna skriva så mycket mer.
Jag trodde inte du var som alla andra, du är för bra.
Jag avslutar med att skriva Keep the faith.