Malin Helena Gustafsson, född den 7 januari 1991 på BB i Karlskrona. Jag är blond och blåögd, 165 cm lång och har stl 37-38 i skor. Det är jag det...i väldigt korta drag! Fast vore ju tråkigt att sluta där, finns ju så mycket mer att veta om mig. Jag är en ganska blyg människa, har alltid varit det. Även som barn, det är något jag fått höra i alla år, av alla lärare osv. "Malin är snäll och glad tjej, men hon är blyg och måste bli mer muntligt aktiv och våga ta för sig". Ett himla tjatandes om det, har dock blivit mycket bättre med åren. Men jag antar att har jag inget att säga så varför säga något ändå? Och är jag med människor jag inte känner eller inte känner mig riktigt bekväm med så har jag heller inget att säga eller prata om. Jag är verkligen sååå dålig på kallprat. Jag önskar att folk kunde acceptera att jag är blyg och tyst, det är sån jag är bara!

Jag började sjunga i kör i tidig ålder, när jag gick i ettan eller tvåan. Sedan dess har jag alltid hållt på med musik och sång. Sjungit i kör, gått sångkurser, uppträdit och varit med på alla saker i skolan, talangjakter. Jag kanske inte är bärt i världen på att sjunga, men jag är ju inte dålig heller. Musiken är min stora kärlek och min räddning. Det är svårt att förklara, men med musik känner jag mig trygg och jag identifierar mig i låtar. Övriga intressen är väl att träna på friskis & svettis och umgås med vänner. Något som inte alla vet heller är att jag tränat friidrott när jag var mindre i typ 3-4 år. Jag älskar mat och att sova!

Jag har aldrig varit en av dem populära, men heller aldrig varit "nörden" eller den utstötta. Jag tror det märktes tydligast under högstadietiden, där om någonstans får man en stämpel. Man tillhör en viss grupp och allt det där. Högstadiet var den värsta tiden i mitt liv, jag hatade det. Klasskamrater och de andra på skolan kunde vara så elaka, säga så elaka saker. Tror bestämt det var 7 st i vår klass som inte stannade enda till slutet av nian. De bytta klass och skola.

Såg ett program på MTV igår; If you really knew me. Eleverna på en skola fick chansen att berätta saker om sig själva, som de andra inte visste. De fick chansen att slå sig fria från stämplar de fått, de fick visa vilka dem verkligen var. Det var fantastiskt att se, jag hade gråten i halsen och tårar i ögonen under hela programmet. Jag önskar att vi hade fått göra något liknande under tiden på högstadiet, det hade behövts. Jag hyser fortfarande agg mot vissa personer faktiskt.

Gymnasiet däremot, den bästa tiden i mitt liv. Där kom räddningen, nystarten, möjligheterna. Jag gick hantverksprogrammet florist, kanske inte den linjen jag valt om jag fick välja idag. Men ganska rolig ändå, kreativ och gav mig ett yrke. Jag kände ingen i min klass när jag började, det var skrämmande då, men ack vad skönt. Här har jag hittat fina vänner som jag verkligen trivs med, såväl tjejer som killar. Här har jag växt och vågat ta plats. Skulle gärna gå om gymnasiet!

Så om du verkligen kände mig, skulle du veta att jag inte alltid är så glad som jag verkar. Jag är blyg, men låt mig vara det. För när jag väl känner mig bekväm, så kommer jag att ge efter. Om du verkligen kände mig skulle du veta att jag är en bra människa som bara vill väl.

Antar att det finns tusen saker till jag skulle kunna skriva och berätta. Men herregud, det ska inte bli en självbiografi det här.