Dagen började med att jag fick ett påskägg från min mamma, det innehöll skivan Dangerous. Så nu är min MJ-samling komplett på riktigt.

Fram emot eftermiddagen tog jag och pappa bilen över till Danmark, det blev först ett stopp på Field's, vi hann dock inte vara där så länge då dem stängde redan 17.00 och vi blev nästan instängda i en affär. Sedan åkte vi vidare in mot Köpenhamn. Vi var framme vid KB Hallen vid 18.00, alltså en timme innan insläpp. Eftersom att det knappt var någon kö så väntade vi i bilen, men när det var en halvtimme kvar gick vi ut.

Det här var nog första gången jag varit med om att dem släppt in innan avsatt tid, men det skadade ju inte för det var svinkallt ute. Jag och pappa fick en plats längst fram. Under tiden vi väntade på förbandet köpte jag en T-shirt, dock blev det inte riktigt den jag ville ha, men det var den enda i min prisklass som fanns i stl small. Men den blir toppen iallfall.

Det var inte bara insläppet som blev innan avsatt tid, även förbandet började ca. 10 min innan avsatt tid. The Hoosiers hette förbandet, dem var inte jättebra men helt okej. Dem spelade i ca. 35 minuter. Sedan behövde vi inte vänta särskilt länge innan James Blunt kom ut.

God damn vad bra han var. Han är en av mina absoluta favorit artister och att bara se honom i verkligheten var stort för mig. Men oj vilken energi och känsla han hade. Jag hade tänkt mig att stämningen i lokalen skulle bli ganska soft och alla skulle gunga lite så där mysigt. Ack vad fel jag hade, publiken var grym, otroligt vilken härlig och energifylld känsla det blev. Alla händer som klappade i takt, alla fötter som stampade i takt, alla röster som sjöng. Bäst var i slutet då alla på läktarna (ena sidan iallafall) stod upp och se hur alla händer klappar precis samtidigt. Jag har aldrig träffat människorna, jag känner inte dem, men för 1 ½ timme hade vi allt gemensamt.

Under 1 ½ timme var jag lyckligast i världen och allt annat bara försvann. Sedan kom det till en punkt då jag blev lyckligare än mig själv, Blunt sprang ner från scenen och fram till publiken. Jag sträckte ut min hand och han tog tag i den. Jag var lyckligare än lyckligast. Även lite mer sorgsna känslor väckte han. När han sjöng och spelade Goodbye my lover, så var inte ett öga torrt...inte mina iallafall, jag ljuger verkligen inte när jag säger att jag grät när han spelade den. Bara glöm allt vad vackert heter, det här var vackrare än vackrast.

Här följer ett urval av bilder.
Tyvärr blev dem ganska dåliga, för dels har vi en dålig kamera och dels fick man inte ta kort med blixt. Efter ett tag struntade jag dock i deras regler och tog med blixt iallafall.