Visst är det otroligt hur man faller för personer, kärleken, vänskapen. Visst är det otroligt att man alltid lyckas falla för fel personer. Jag har iallafall en förmåga att falla för fel personer. Bästa vänner...HA, in my ass! Om man verkligen öppnar upp ögonen, vågar se verkligheten så ser man. Man ser att den där vänskapen trots allt inte är så bra. Jag ångrar inte en sekund av min vänskap med en del personer, det gav mig mycket och har gjort mig till den jag är idag. Jag förstår bara inte hur jag kunnat låta mig själv tro på det hela...men det är väl som dem säger; kärleken är blind. Och vänskapen är ju en sorts kärlek.
Jag tänker aldrig låta mig själv bli blind igen, aldrig. Jag har mina vänner nu, jag har mina bästa vänner och bättre vänner kommer jag aldrig kunna hitta.

nej om man skulle ta en promenad, rensa tankarna och få lite frisk luft? Tror till och med att jag ska skippa glasögonen, jag vill inte se och tänka på folk. Jag kommer inte se vilka det är förrän dem är precis framför mig. Men vad gör det....jag ser bara det jag vill se.

Vi var aldrig menade för varandra.