Något som skrämmer mig och som jag är väldigt rädd för är framtiden. Jag sitter dag ut och dag in och försöker bestämma mig för vad jag vill göra, vad jag vill bli. Dem där frågorna har gnagt lite extra på en, enda sedan dagen efter studenten. Nu känns pressen större än någonsin, jag känner mig stressad och förvirrad. Plötsligt har alla (förutom jag och Linn) i vårt lilla tjejgäng börjat plugga och bestämt sig för vad dem ska göra resten av sina liv. Men jag verkar vara den enda som inte vet.

Jag förstår inte, varför fick alla så bråttom? Vi är ju inte mer än 20 år, vi har ju all tid i världen. Men jag antar att om man vet vad man vill så är det väl bara att köra på. Vissa har ju inte heller det där behovet av att resa, upptäcka världen, slappa, tjäna pengar. Vissa bara vet och vissa kör på det direkt. Ska jag vara ärlig, är jag ortoligt avundsjuk på dessa människor, jag önskar att jag också visste. Fast, även om jag vet så är jag inte redo att börja plugga på högskolan, jag är inte redo att ta det stora klivet in i vuxenvärlden!

Egentligen vill jag nog ut och resa, jag var jättepepp på att åka som au pair till USA. Men båda mina sällskap bestämde sig för att börja, just det, plugga och plötsligt blev jag väldigt osäker och nu har jag skjutit på mitt bestlut i någon månad. Jag vet inte om jag vågar åka själv och sällskap verkar det ont om. Vissa säger att det bara är att bestämma sig, men jag kan inte bestämma mig! Tänk om jag åker till USA och bara har världens

hemlängtan, tycker att det är pest och pina. Tänk om jag åker till USA och det blir det roligaste jag någonsin gjort?! Hur ska jag kunna veta? Dessutom vet jag inte hur det skulle bli att ha ett långdistansförhållande, jag skulle sakna Andreas så mycket att det skulle göra ont!

Jag känner mig ensamast i världen och vet inte vad det ska bli av mig. Vet inte vem jag ska prata med och önskar att någon bara kunde bestämma och säga till mig vad jag ska göra.

/Ett långt inlägg från en bekymrad Malin