Himlen såg precis ut som en tavla, en perfekt tavla, perfekta färger, perfekt känsla.
Ljuset från gatlyktorna, ljuset från bilarna gjorde det hela ännu mer perfekt.
Ibland önskar jag att jag kunde leva i en perfekt tavla, med perfekta färger.
Där allt är svart eller vitt, inga gråzoner, inga tvivel.

Ge mig hopp och något att tro på.
Ge mig anledningar.

Inget varar för evigt,
jag tror på att allt som har en början har även ett slut.
Och ni vet att jag har rätt.

Jag bara kladdar nu,
leker med orden och dem får komma ut som dem vill.
Alla ord jag tänkt på, allt vackert, allt fult.
Den röda tråden tog slut redan vid andra stycket,
spelar det någon roll?

Hur mycket jag än önskar och vill, så kommer jag aldrig bli en konstnär.
Jag kommer aldrig bli en poet, författare eller låtskrivare.
Jag har så smått insett det.
Men för mig är drömmar lika viktigt som verkligheten.
Man vet aldrig vilken av de drömmar man släpper som skulle gjort en komplett.

Stjärnklar himmel och en önskan.
Jag skulle göra vad som helst för dina ögon,
och kanske ännu mer för att få känna dina andetag i min nacke.
Dina händer som flätar ihop sig med mina.

Ge inte upp,
ge aldrig någonsin upp.