What goes around
comes all the way back around


Jag trodde att gymnasiet skulle bli en nystart, att jag skulle kunna börja om från noll. Ingen i min klass kände mig, jag kände ingen i min klass. Det blev inte riktigt så, man släpper inte taget om det gamla....man kämpar för att hålla kvar, är rädd för att släppa in det nya. Till slut inser man att det nya är så mycket bättre och ingen annan kämpar för att hålla kvar, dem har sina bästa vänner så då är det andra inte så viktigt. Jag önskar att jag släppte taget tidigare och att jag inte brydde mig, jag har inte släppt taget helt än och kommer kanske aldrig göra det heller. Det känns så meningslöst att bry sig om någon som inte bryr sig om en, men svårt att låta bli också. Många års vänskap måste väl betyda någonting? Det är nästan sorgligt alltihopa. När jag ser på er nu så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Det är upp till er nu.